Eyfuria

Sitter i skolan, händer inte mycket. Har dragit ut en ansökan till skrivarlinjen jag kanske kanske vill gå. Ska söka iaf, så får jag ta beslut när jag vet om jag kommit in eller inte.

Gårdagen var kul.
Körde halka, vilket var kul. På eftermiddagen var jag ute och gick 1 mil med mamma och sen var det Ricky som gällde resten av kvällen.

Just det! Fikade på epok med Sara och Age också. Jätettrevligt var det! Pratade hemlisar och minnen och drack det godaste te:t i världen. Vill göra det igen snart!

Efter det gick jag till biblioteket och lånade lite böcker. Det var också mysigt. trivs så bra där, finner någon slags tröst av att gå där i tystnaden och leta interssanta titlar och levnadshistorier bland hyllorna.

Nästan samma känsla som att gå på kyrkogården och spatsera. Det tycker jag också om.

Ska beställa lite böcker från internet med så fort jag får råd. har hittat en massa böcker jag är jättesugen på att läsa.

Nu väntar historia!

Det fanns en gång ett liv

En liten stad som bara krympte för var dag

hon satte foten mot de grådammiga kullerstensgatorna

I fjärran brann framtiden,

rödgula lågor mot en himmel som öppnade sig

Hon kände blodet bubbla i ådrorna,

likt kolsyrats vatten,

varje gång hon blickade mot den horisont,

som snart skulle bli hennes.

Kvarteren trängde,

det fanns inte längre plats för henne här

Hon hade vuxit ur sin barndom

och all de mönster den här staden klätt henne i

Det var dags att ge sig av

I tanken var hon redan på väg

Den dag hon kom tillbaka,

skulle detta bara vara daggdroppar

av det förflutna.

Hon skulle vara någon annan,

någonting mer

Hon skulle vara sina drömmar

Det fanns en gång ett liv

En ung kvinna som levde här

Detta blev mitt avsked

och min port

till mitt förflutna och den hon är

I´m writing you a song about living without regretting
About stealing moments as they come around
About taking chanses, jumping for dreams
About loosing ourselfs in eternity


You makes me breath life instead of choking dreams

Helgen har varit minst sagt underbar full av små hemligheter.
Igår var jag och Ricky i Västervik. Jag skulle hitta mig lite studentkläder. Tyvärr kom jag hem tomhänt så när som på ett par svarta skor som jag däremot inte ska ha på studenten. Börjar få lite lätt panik på detta men förhoppningsvis blir det Linköping nästa helg.
Kvällen avslutades med 200g Frödinge kladdkaka = en halv förpackning. Jag är stolt, fick i mig alltiihop! Men nu blir det ingen mer på ett tag.


Just det vi var ute och sprang i fredags. Helt underbart! Att springa är så mycket roligare när man inte gör det så ofta. Istället för nästan varje dag tror jag det är bättre att ha åtminstone en eller två dagars mellanrum mellan varje tillfälle. Då får jag verkligen längta efter det på ett helt annat sätt. Det bara suger i kroppen efter att få komma ut till skogen och spåret och springa av mig all energi.


Jag är pirrig i hela kroppen.
Jag har ändrat mig nu.
Bestämt mig.
Om 3 månader bor jag i Stockholm!
Drömmen blir sann tillslut.
Jag längtar!

Det inte bara därför att du är så vacker. Inte bara därför att dina ögon gnistrar när du ler, eller för din omtänksamhet, ditt lugn eller din enorma pålitlighet. Du har förmågan att lära mig se nya sanningar. Du får mig att våga tro på livet så som ingen annan kan. Det är ingen kliché när jag säger att du inte är som alla andra. Du är inte som andra. Det finns någonting magiskt oförklarbart över hur din blick sakta sänker sig i skymningen. De där ögonen döljer någonting mer än smaragdgröna drömmar. De fyller ett djup, de innehar ett lugn och de döljer en hemlighet. Bara genom att vara du, bara genom sättet du ser på mig, får du mig att upptäcka nya perspektiv. Du får mig att förkasta mina domedagsprofeter, våga hålla huvudet högt och se med förhoppningsfull blick, in i solen, mot framtiden. Det är därför du betyder. Det är därför din frånvaro skrämmer mig så. För om du försvinner, om jag tappar taget om din hand, har så mycket gått förlorat. Men jag litar på dig. För första gången i mitt liv kan jag säga att jag litar på en man. Du kommer aldrig upphöra att förvåna mig. För du motbevisar alltid mina värsta farhågor. Du är min vändpunkt, du är den viktigaste, och förhoppningsvis är du också framtiden.

Det är inte bara för att du är så vacker, det är för att tillsammans med dig förlorar jag mig i verkligheten. En verklighet mycket bättre än ens mina fantasier aldrig vågat drömma om. Det är inte bara därför att dina ögon gnistrar när du ler, eller din omtänksamhet, ditt lugn och din enorma pålitlighet. Det är för att du är så mycket mer. Någon jag kan lita på. Någon som får mig se, att allt som svävar framför oss, inte behöver vara ont och fientligt. Du får mig långsamt att våga tro, tro på att livet är till för mig. Inte bara en transportsträcka som måste genomlidas. Med dig kan livet aldrig bli bara en transporsträcka. Tillsammans med dig, blir livet helt.

Läste att Harrys öppnar igen. Skulle mest rikta sig till äldre men 18:åringarna skulle få ett tillhåll på bakgården. Vad den andra åldersgränsen är vet jag inte, men jag fyller ändå inte 20 förrän i september.




På Vimmerbys gator är ingenting förändrat. Här lever vi i samma mönster och gamla vanor precis så som vi alltid gjort. Kanske är det likadant i alla städer, men om jag bara kunde få byta för ett tag, så skulle åtminstone deras invanda dagar vara nya för mig. Om vardagarna gör jag ingenting, det är samma skog, samma affärer, samma byggnader man möter.

Särskilt tänker jag på krogen, den enda i staden, Harrys. Hela namnet klingar falskt i kroppen. Få platser i denna stad är lika laddade för mig som det utestället. Känslan av utanförskap och att inte räcka till slår mig alltid när jag tänker på den. Att inte ha åldern inne, få gå hem när alla ens äldre kompisar och pojkvän går dit och roar sig. Kommer hem och berättar hur fantastiskt roligt de haft, vad de gjort och vad de planerar att göra nästa helg. Att aldrig kunna känna sig delaktig, aldrig kunna vara en i gänget. För att man är yngre. Alltid gå hem till tomma väggar, till svarta rum, till ingenting. Det känns som att det aldrig kommer bli min tur. Att jag alltid kommer ligga efter. När jag väl blivit 18 måste jag stressa mot 20. När jag väl blivit 20 måste jag stressa framåt mot 23. Men jag hinner aldrig ikapp. Jag kommer alltid vara efter. Alltid utanför staketet. Jag måste ut från den här staden.  Jag måste söka något nytt. Jag måste leva ett liv som känns. Jag vill inte stå bredvid och titta på.

Alltid den där klumpen i magen. Min hjärna är inte programmerad för att tänka. Den lägger bara snavben på sig själv, kopplar fel och rör till.

Godmorgon kära läsare!

Om jag har några vill säga =)

Morgonen har spenderats med styrketräning för fulla muggar tillsammans med Age. Var jättekul att få lite sällskap och speciellt av Age =)

Snart väntar mig ett äckligt naturprov som jag inte alls ser fram emot, men jag får trösta mig med att det är det sista för terminen!

För övrigt händer inte mkt. Som vanligt med andra ord. Solen skiner och värmer. Det gillar jag. Då kan jag sätta mig vid mitt stenbord i Gästgivarhagen och skriva och läsa. Hur mysigt som helst.

Det känns verkligen som om jag är på väg åt rätt håll nu. Jag vet var ajg har mig själv på ett helt annat sätt och i fortsättningen tänker jag våga vara lycklig och våga tro.

Tjatar om det jämt men så är det när man kommit till insikt.