Eyfuria

Just nu sitter jag hemma, nedbäddad under täcket, och skriver i min kära blogg. Alldeles nyss satt jag och skrev på en novell och det är nog vad jag kommer fortsätta med när detta inlägg är färdigskrivet.
Det är konstigt att det kan hjälpa så mycket. Efter ett inställt läkarbesök idag visste jag först inte var jag skulle ta vägen. Som vanligt hamnade väl fingrarna i kakburken, men efter det bäddade jag ner mig här och började fantisera och skriva på mina noveller. Jag tror aldrig att det ska hjälpa men när jag väl kommit igång känner jag verkligen att det är här jag hör hemma. Bland mina ord och mina meningar, när jag flutit bort från verklighetens brus. Det är det enda som tar bort den där rivande klådan, inombords.

Vet att jag ändrar mig hela tiden, men den där skrivarlinjen vore kanske verkligen någonting för mig. Det värsta är pengarna bara. Jag vill inte vara skuldsatt hela livet, och även om jag extrajobbar och sommarjobbar kommer inte det kunna täcka alla utgifter de två åren utbildningen är. Men kanske är det värt det? Jag behöver ju faktiskt inte bestämma mig förrän augusti, när jag vet om jag kommit in. Då vet jag kanske mera vad jag vill. Just då.

Idag vaknade jag med en sjuhelsikes träningsvärk i armarna efter styrketräningen igår. Var och styrketräna med Therese idag med men palla bara en halvtimma. Ska aldrig mer styrketräna två dagar i rad. Får ta lite annan träning emellan.

Måste hårdträna om jag ska fixa stockholm marathon.
Vad är det jag har gett mig in på egentligen?
Kommer ju aldrig klara det.
Men jag kan ju få tro det ett tag
Som för att hålla hoppet uppe rörande någonting

det skulle ju vara himla coolt att klara det
det är ju ett av mina livsmål

sen behöver jag aldrig göra om det igen

punkt.