Eyfuria

Läste att Harrys öppnar igen. Skulle mest rikta sig till äldre men 18:åringarna skulle få ett tillhåll på bakgården. Vad den andra åldersgränsen är vet jag inte, men jag fyller ändå inte 20 förrän i september.




På Vimmerbys gator är ingenting förändrat. Här lever vi i samma mönster och gamla vanor precis så som vi alltid gjort. Kanske är det likadant i alla städer, men om jag bara kunde få byta för ett tag, så skulle åtminstone deras invanda dagar vara nya för mig. Om vardagarna gör jag ingenting, det är samma skog, samma affärer, samma byggnader man möter.

Särskilt tänker jag på krogen, den enda i staden, Harrys. Hela namnet klingar falskt i kroppen. Få platser i denna stad är lika laddade för mig som det utestället. Känslan av utanförskap och att inte räcka till slår mig alltid när jag tänker på den. Att inte ha åldern inne, få gå hem när alla ens äldre kompisar och pojkvän går dit och roar sig. Kommer hem och berättar hur fantastiskt roligt de haft, vad de gjort och vad de planerar att göra nästa helg. Att aldrig kunna känna sig delaktig, aldrig kunna vara en i gänget. För att man är yngre. Alltid gå hem till tomma väggar, till svarta rum, till ingenting. Det känns som att det aldrig kommer bli min tur. Att jag alltid kommer ligga efter. När jag väl blivit 18 måste jag stressa mot 20. När jag väl blivit 20 måste jag stressa framåt mot 23. Men jag hinner aldrig ikapp. Jag kommer alltid vara efter. Alltid utanför staketet. Jag måste ut från den här staden.  Jag måste söka något nytt. Jag måste leva ett liv som känns. Jag vill inte stå bredvid och titta på.

Alltid den där klumpen i magen. Min hjärna är inte programmerad för att tänka. Den lägger bara snavben på sig själv, kopplar fel och rör till.