Fröken Duktigs Bekännelser

Varför är det så svårt att låta sig själv gå? Att bara stanna upp och tänka efter vad jag egentligen vill istället för att bara plöja på i gamla invanda mönster och tankesätt. Bara sluta prestera någon gång och låta mig va mig själv. Men vem är jag då? Om man tar bort alla resultat jag lyckats åstadkomma? Faktum är att jag vet inte. Jag har kämpat så länge för att dölja henne, ta bort henne, förgöra henne att jag tappade bort henne någonstans längs med vägen. Jag vill hitta henne igen! Jag vill lära känna henne och tala om för henne att hon är ok. För faktum är att jag tror att hon är en så mycket bättre och intressantare människa än den där topp-presterande någonsin kommer bli. Ja för hon, den överduktiga, henne är jag alldeles för trött på. Det skulle va så intressant att se vad som händer, om jag helt enkelt bara slutade vara henne. Nu är det ju lättare sagt än gjort, för det sitter ju så djupt inuti mig att blotta tanken på att låta henne gå får mig att vilja hoppa från närmaste höghustak. Men om man tänker med lite längre tidsperspektiv... Skulle verkligen världen rasa, så som jag förestället mig det, om jag till exempel bara skulle gå ut med vg:n i år istället för mvg:n? Skulle verkligen marken spricka upp och sluka alla husen och byggnaderna runt omkring mig, krasa sönder dem, likt en jordbävning som skakar världen? Förmodligen inte. Skulle jag gå runt och känna mig misslyckad resten av livet för de där bokstäverna på ett vitt A4-papper eller skulle det gå att inte bry sig? Skulle jag kunna inse att mitt eget värde inte sätts i vilka resultat jag gör och att de där bokstäverna inte spelar nån roll så länge jag inte ska in på någon utbildning? Och att jag då alltid kan plugga upp betygen om det skulle behövas? Det skulle vara så intressant att veta vem jag är om man bortser från alla prestationer. Vad som döljer sig där under ytan. Vem vet, kanske att jag en dag till och med skulle kunna bli lycklig? Jag vill tro det, och jag tänker tro det. Det är dags att börja ett nytt kapitel på ett nytt liv. Ett bättre liv. Mitt liv.


 

Det finns så mycket att förlora.

Jag vågar aldrig ge mig upp igen.

Jag kan inte leva som ni andra

Jag kan knappt leva som mig själv

.


Kommentarer
Postat av: Age

Bra o byta blogg plats =) Gjorde ju jag med! Gumman! Jag finns här för dej alltid.Vem du än är..ok kanske inte om du upptäcker att du är kannibal! Näe bara skoja! Vem du än är finns jag här. Ta dig tid att hitta den du är. Prestationer är inte allt...Love!

2007-09-07 @ 15:12:26

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0