Eyfuria

Ner från himlen faller tårar. Vinder blåser lite i de höga träden nere vid Gästgivarhagen och viskar till dem att det snart är vinter. Att den evighetslånga sömnen är på väg. Jag kan se det från mitt fönster där jag sitter på sängen med blicken likgiltigt vänd mot glasrutan och yttervärlden. Verkligheten. Min sinnesstämining är precis likadan som atmosfären där ute. Avskalad, menlös och lite sorgsen. Jag låser in mig här mellan rummets fyra mörkröda väggar och planerar att stanna här så länge jag behöver. Jag orkar inte mera nu. Iallafall inte idag, men kanske att det känns bättre imorgon? Vad ska man med alla drömmar till? Alla förhoppningar och fantasier som visserligen får en att leva och vara lycklig men som samtidigt alltid, tillslut, blir till en besvikelse.
Jag vill bara bort, iväg. Inte från stan möjligtvis, men till en egen lägenhet, ett eget hem, en egen plats där jag kan få va ifred. Där jag kan få läka ostört, utan att gamla sår behöver rivas upp på nytt hela tiden. Men självklart vet jag ju att det inte går. Det är en omöjlighet det inte går att göra någonting åt. Och så länge det är så, är jag dömd att fortsätta i mina invanda mönster och tankegångar. Mina ritualer.

------

Dagen idag kommer nog framförallt bestå av en massa skrivande och läsande. Finns inte så mycket annat man kan göra en höstdag som denna. Vill skriva lite nya låtar. Ska nämligen spela på Nisses nästa fredag och känner att jag är trött på de flesta gamla låtarna jag har. De talar inte så mycket för var jag står i livet nu utan mest om gamla saker jag brydde mig om för länge sen och som kändes viktiga vid den tidpunkten av livet. Inte för att jag inte tycker dom är viktiga nu heller, men det är inte längre samma Sandra som skrev dom där låtarna, som den Sandra som sjunger dom nu. Dessvärre tror jag inte att det kommer bli så värst mycket nya låtar. Det känns som om jag har tappat hela den där biten av mig själv. Konstigt, eftersom det är den enda delen av mig som alltid funnits med mig, från dagen jag föddes nästan. Skriva och sjunga. Det har alltid varit så jag andas. Men nu plötsligt kan jag bara inte hitta orden eller den inspiration som annars alltid funnits med mig. Kanske är det för att jag ställer för höga krav på det jag vill formulera? Jag har ju lärt mig att kontrollera mig själv så hårt, vartenda steg jag tar, vartenda ord jag säger, varenda rörelse jag gör. Alltid finns jag där för att kritisera och för att dölja den riktiga Sandra som finns där inunder huden. För att ingen ska få se det "missfoster" jag fått för mig att hon är. Kanske är det så att jag har kvävt min egen inre röst för gott, och att det är därför inga ord fastnar på pappret? Att det som är min själ har dött, att jag sålt den till djävulen och de demoner som håller mig vaken om natten. Jag hoppas inte det... för jag vill så gärna hitta tillbaka till henne, på något sätt. Än tror jag att hon finns där och att hon är vid liv, men hon är svag. Så svag. Bara en ynklig liten viskning från det förflutna.


--------------------------------


Eyfurias rosor

Tänder lampan igen,
 ingen idè att försöka sova när allt är så här
Har legat och vridit mig i timmar,
 vi vet båda hur det kommer sluta men vi vågar inte inse det.

Vi skulle kunna va så mycket mer än vad vi är
Kunnat bli så mycket mer än det vi blev
Du hade kunnat bli den bästa i mitt liv
Men jag väntar inte längre nu 

För just nu slokar Eyfurias rosor
Inga andetag mot hennes vita kind
Hon hade så gärna värmt din kropp inatt
Hon hade så gärna blivit din

Men förlåt mig du,
för allt jag inte säger, inte gör.

Eller är det vad du behöver,

ett uppsatt säkerhetsavstånd som inte bör trädas över?

Säg mig är ditt hjärta bräckligt och alldeles för svagt,

för att våga ta en chansning, ifall det skulle gå i kras?
I så fall är vi nog rätt lika, både du och jag,
men vi vinner inget på att stå tillbaks

Vi skulle kunna va så mycket mer än vad vi är
Kunnat bli så mycket mer än det vi blev
Du hade kunnat bli den bästa i mitt liv
Men jag väntar inte längre nu

För just nu slokar Eyfurias rosor
Inga andetag mot hennes vita kind
Hon hade så gärna värmt din kropp inatt
Hon hade så gärna blivit din

Men natten faller likväl ensam
Det saknas nån i hennes kalla sinn´
Drömmarna slockande med skymningen
Och blev tillslut till ingenting


Just nu slokar Eyfurias rosor
Inga andetag mot hennes vita kind
Hon hade så gärna värmt din kropp inatt
Hon hade så gärna blivit din


.