Eyfuria

.

Spelade på Nisses igår. Vi satt vid ett bord, jag, Sara, Therese och Saras lillebror ibland. Massor med levande ljus var tända, utanför började det mörkna. Det var människor där som fick mig minnas äldre tider. Jag kunde höra dem nämna hans namn ibland. Det var så mycket känslor som kom tillbaka. Mörkret, ljusen, musiken... allt drog mig tillbaka ett knappt år bak i tiden. Till något som inte alls var bra men som ändå betydde något då. Det var som att hälsa på sig själv i dåtiden. Och jag kom på mig själv med att sakna honom. Inte på det där kärlekssättet, men vänskapen. Vi stod varandra nära. Han var nog nästan den enda som visste så mycket om mig och mina mörkermoln. Vårt inre kände samma svarta tomhet, vi levde samma destruktivitet. Det var nog det som band oss samman på något konstigt sätt. Samma destruktivitet som gjorde att allt stjälpte. Jag är glad för det. Men jag kan inte hjälpa att jag tänker tillbaka ibland... så där som man gör när gamla tider utspelar sig igen.


Nu på dagen ska jag ägna mig helt åt mig själv. Jag ska skriva, skriva, skriva och sjunga och gå i skogen. Det ska bli härligt. En tyst stund för mig, ensam hemma att tänka och leva. Allt är ju så härligt höstigt ute nu. Min bästa årstid. Vinden blåser så mjukt och skogen luktar så mysigt. Världen är på väg att göra sig beredd för att somna in och då blir allt så lugnt och fridfullt. Det enda som blir kvar är den klara sanningen. För det finns ingenting kvar som kan gömma den. Bara kyla, vitmålade landskap och klarsynthet.

Ikväll är det myskväll hos Hampus med järngänget och Linus och kanske några till. Ska bli jättehärligt att träffa dem alla. Den här kvällen, nej hela helgen förresten, blir nog en av de bästa på länge. Det är jag tacksam för.


Du och jag är natt och dag
Men i en sekund,
mellan tidernas förändring,
möts de två i samspel.
Och man kan inte skilja natt från dag
och dag från natt
I en sekund så är de ett,
för att sedan,
och för alltid,
gå skilda vägar.


.