Eyfuria

Jag har tränat mig tom.
Är helt slut i hela kroppen och vill bara lägga mig ner och tjuta och tycka synd om mig själv. Det tror jag behövs ibland faktiskt. Inte för att det är ett dugg synd om mig, jag har själv valt att ta ut mig såhär och livet i övrigt funkar helt ok på vissa plan, helt kanon på andra. Men man går ju och samlar på sig saker man inte tänker på, och alla är vi väl ledsna för nått, så ibland är det bara så himla skönt att få ur sig allt. Efteråt känner man sig ju bara ännu friskare och ännu starkare och gladare. 

Fast lite ledsen får jag vara. Fick inte ett av jobben som jag hoppats på. Eller jag är inte så ledsen för att jag inte fick det utan mer för att jag skäms inför alla. Typ att jag inte räckte till och alla ska tycka jag är dålig eller pinsam eller nått. Varför tänker jag så? Helst vill jag bara hålla det hemligt för alla så att ingen ska få veta att jag misslyckades. Fast vad är det jag misslyckats med? Jag kanske helt enkelt bara inte passade på det jobbet och att det fanns andra sökande som passade mycket bättre. Det  är väl ingen synd?  Jag är kanske är bra på något annat och därför är jag värd något som människa. Måste jag alltid skämmas för mig själv så mycket och tro att alla förväntar sig så mkt av mig? Herregud, det kan ju inte gå bra för en alla gånger. Det förväntar jag mig inte av någon annan. Varför förvänt ar jag det alltid av mig själv då? Något att jobba på, minst sagt.


Hungrig och trött
Jag behöver mat och vila
Sen är jag nog på benen snart igen!

Wihoo! Jag klarade 1 h 20 minuters springning på asfalt idag =) Nu ska jag bara upp i 3 timmar till. Kändes så himla skönt för när jag kom den sista kilometern kunde jag bara sträcka ut benen och öka takten med krafter kvar. Det bådar gott.

Det är typ allt jag gjort idag förutom skolan.

Haft ett mycket givande samtal med. Det gör att det känns lite bättre. Det får mig att vända mig lite mera utåt och lite mindre inåt mot mig själv. Känns så härligt. Jag är verkligen på väg mot den människan jag vill vara. Det liv jag vill leva. Visst är det en bit kvar men om man jämför med hur det har varit har jag verkligen kommit långt. Känns helt fantastiskt. Det trodde jag aldrig för bara knappt ett år sen.

Just nu sitter jag hemma, nedbäddad under täcket, och skriver i min kära blogg. Alldeles nyss satt jag och skrev på en novell och det är nog vad jag kommer fortsätta med när detta inlägg är färdigskrivet.
Det är konstigt att det kan hjälpa så mycket. Efter ett inställt läkarbesök idag visste jag först inte var jag skulle ta vägen. Som vanligt hamnade väl fingrarna i kakburken, men efter det bäddade jag ner mig här och började fantisera och skriva på mina noveller. Jag tror aldrig att det ska hjälpa men när jag väl kommit igång känner jag verkligen att det är här jag hör hemma. Bland mina ord och mina meningar, när jag flutit bort från verklighetens brus. Det är det enda som tar bort den där rivande klådan, inombords.

Vet att jag ändrar mig hela tiden, men den där skrivarlinjen vore kanske verkligen någonting för mig. Det värsta är pengarna bara. Jag vill inte vara skuldsatt hela livet, och även om jag extrajobbar och sommarjobbar kommer inte det kunna täcka alla utgifter de två åren utbildningen är. Men kanske är det värt det? Jag behöver ju faktiskt inte bestämma mig förrän augusti, när jag vet om jag kommit in. Då vet jag kanske mera vad jag vill. Just då.

Idag vaknade jag med en sjuhelsikes träningsvärk i armarna efter styrketräningen igår. Var och styrketräna med Therese idag med men palla bara en halvtimma. Ska aldrig mer styrketräna två dagar i rad. Får ta lite annan träning emellan.

Måste hårdträna om jag ska fixa stockholm marathon.
Vad är det jag har gett mig in på egentligen?
Kommer ju aldrig klara det.
Men jag kan ju få tro det ett tag
Som för att hålla hoppet uppe rörande någonting

det skulle ju vara himla coolt att klara det
det är ju ett av mina livsmål

sen behöver jag aldrig göra om det igen

punkt.

Nu sitter jag här framför min nya bärbara dator! Så himla härligt och bli av med den där stora burken, den här tar mycket mindre plats och är mycket bättre.
Om ca en timme ska jag iväg till skolan för en alldeles för härlig samhällslektion. Nåja, kunde varit värre ändå. Samhäll är ändå rätt ok om man jämför. Efter det väntar en håla på 3 timmar. Då ska jag till träningshuset och styrketräna med Therese. Så himla skönt det bli att komma igång. Speciellt med styrketräning för det har jag inte tränat mer än ett par gånger.

Efter skolans slut vid tio över två väntar repning av musik. Ska åka till h-fred och börja spela in en låt på onsdag så det är bäst att jag är förberedd. Hoppas förkylningen släppt tills dess bara.
Sen senasre ikväll ska jag repa Bolivia-teatern med. Shit vad spännande! Med Bolivia alltså.Nervöst som tusan, men ska bli kul. Måste börja komma igång och träna spanska innan vi åker.



Jag kommer längta hela veckan.

Jag måste seriöst flytta hemmifrån. Jag klarar inte en dag till. Men är man pank har man inte mycket annat att välja på. 3 månader kvar.. 3 månader kvar... jag räknar ner.


Igår var jag och Ricky ute och sprang 5:an. Det var jättekul! Har inte varit ute och sprungit seriöst på ett bra tag nu. Kände hur mycket jag saknat det, hur mycket bättre jag mår. Förhoppningsvis ska jag börja styrketräna lite också. Det ser jag fram emot.


Var o kolla på Ishultsrevyn i fredags med. Den var jättebra, speciellt Age =) Läskigast var vägen hem med elledningar över vägen och granar som låg halvt om halvt omkullvälta. Precis så vi kom under en i februarimörkret. Det tackar jag för.

Varför är det alltid så att när det händer någonting bra så händer det någonting dåligt direkt efter? Det är nästan så att man inte vågar känna de där lyckliga stunderna för att man vet att något dåligt då snart väntar. Kanske ska man tänka tvärtom istället och passa på att verkligen njuta de stunderna man har det bra. Men jag blir bara så besviken.


Jag kan aldrig vara en av dom.
Jag vill inte heller vara en av dom.
Jag vill bara vara en vanlig normal människa.
En människa

Och jag tänker inte dela.

borde inte det vara en självklarhet

.

Nu är jag tillbaka efter ett par helt underbara dagar i Stockholm. Längtar redan tillbaka, fast det är rätt skönt att vara hemma också.

Dagarna såg ut ungefär så här:

På tisdagen kom jag med tåg till Stockholm runt elva och då gick jag på stan mellan 11.00-13-30. Sen satt jag på centralen o väntade på min kusin till 18.00 o då åkte vi hem o åt. På onsdagen åkte jag in till stan vid 09.00 och så gick jag själv på stan till 11.00. Då mötte jag Hampus o fika med han o han visade mig vägen genom stan till intervjun på Gröna Lund. Sen var jag på intervju. Sen åkte jag hem med tunnelbanan vid ca 16.00 och väntade på cornelia tills hon kom hem runt halv nio. Sen på kvällen gick vi ut på en krog som jag inte kommer ihåg vad den heter. Åkte hem redan vid ett dock, för vi skulle upp kvart över fem på morgonen så jag skulle hinna med tåget hem vid sju. Kom hem till Vimmerby vid elva och då gick jag hem, la mig direkt i sängen och sov till fyra.

Trivdes verkligen i lägenheten och i området och bara längtar tills jag ska få inreda mitt rum. Fast det känns jobbigt också för jag kommer sakna Vimmerby så mycket och är rädd att jag ska förlora mycket bra jag har. Men allt brukar oftast lösa sig till det bästa. Jag hoppas det, för jag kan inte avstå från att göra den här flytten. Förmodligen rör det sig ju bara om ett år ändå, sen vill jag ut på nya äventyr.

Nu är klockan snart äntligen sju. Som jag har längtat dessa dagar.

.

Seriöst. Ibland är jag så himla fånig. Idag tar priset. Gud om ni visste vad jag gjort, eller rättare sagt tänkt gjort men inte gjort. Ingen fattar förmodligen någonting nu men det är meningen. Jag tror jag tänker lite för mycket ibland. Så blir det fel, för jag tänkt så mycket för att försöka förhindra att det ska bli fel.
Aja, vad detta handlar om är min egen lilla hemlighet.


Varit med Age och Fanny och simmat i eftermiddag med. Så fruktansvärt härligt! Ska börja åka varje vecka nu. Solat med. Men har dock inte ändrat färg det minsta. Bara fått mera risk för cancer. Det är härligt det.

.

Försöker sova, men det är lönlöst. Är så fruktansvärt trött så jag vet inte vad jag ska göra, men sova, nej det går bara inte.

Orden kommer inte till mig. Usch, hatar när det är så. För så länge jag kan skriva, så känns det åtminstone alltid lite bättre. Men så kommer perioder, då jag bara inte kan förklara. All inspiration bara försvinner och man känner så mycket och tänker så mycket men allt blir bara till en enda stor svart gröt i huvudet.

Jag ville ut i världen
Jag ville upptäcka mig själv
Jag ville ut i äventyret
Nu vet jag inte vad jag vill längre


Bara till någonstans där jag är fri
Jag behöver andas


Jag talar ut med månen inatt.
Men hon ger inga kloka svar.
Hon säger att  "du vet vad du behöver".
Men jag fattar ingenting.
För om det man behöver mest av allt är utom räckhåll?
Vad gör man då?
Hon tystnar och säger inget mer.
Börjar långsamt tyna ut på en allt ljusare himmel.
Och jag lämnas ensam med mina tankar
och med mina kval.

Jag talade ut med månen inatt.
Men hon gav inga kloka svar.

bedöva mig

Nu har jag precis varit på anställningsintervju på turistbyrån. Åh gud, vill verkligen få jobb där! Det skulle vara det ultimata för denna sommaren. Det passar med studenten o jag skulle få ledigt den 16 Augusti med. Så jag kan gå på GP i Målilla.  Plus att det verkar vara ett jobb jag verkligen skulle tycka va kul. Behöver läsa på lite saker bara, men det är jag ju van vid från skolan. Hoppas, hoppas, hoppas, hoppas.


I helgen blir det lugnt. Ska ägna mig åt att läsa lite och plugga på örat o ögat.

Åh är full av adrenalin efter intervjun o kan inte koncentrera mig på nått. Var så nervös innan och så släpper nervositeten o då vet jag inte var jag ska göra av mig själv.

Ja då har jag äntligen beställt tågbiljetter till resan till Stockholm på sportlovet. Åker dit på tisdag morgon o åker hem tordag morgon. Kommer vara tillbaka i Vimmerby redan vid elva på förmiddan. Känns rätt skönt faktiskt  =)
Är lite nervös för anställningsintervjun på Gröna Lund. Men det kommer nog gå bra hoppas jag. Huvudsaken är att jag kommer dit bara. Men det ska nog lösa sig =)

Har fått hem min nya bärbara dator med. Ska bara ta mig tid att föra över allt från min gamla dator till den nya, sen är allt klart. Så härligt att slippa den här slöisen. En massa plats tar den upp också, och plats är inte något jag har gott om direkt.

Snart ska jag ut och springa tänkte jag. Se till att få lite motion innan det bär av till Västervik ikväll på föreställning med Kriiiis. Spännande, spännande.

Sen är det äntligen fredag. Då väntar anställningsintervju på turistbyrån bland annat. Gud vad mycket nervöst som händer för tillfället. Tur att det händer en massa annat kul också. Typ som att det flyttat in en massa färgglada fjärilar i kroppen på mig. Som flyger runt och kittlar mig i magen så att jag inte kan sluta le.

Nej nu ska jag fortsätta läsa ut mina 10 böcker jag råkade låna på bibblan. De är ganska bra faktiskt. Korta med, det gillar jag.

Det finns ett ord för vad jag lider av
men jag har glömt det nu
där att att komma på försent vad man borde sagt...

kom så ruttnar vi ihop på alla vetabättre-typer som ska säga hur man gör
för har man nån gång grävt en grop åt alla veta-bättre-typer får man jävlar ligga i och
skämmas tills man dör

Gud jag ska sluta vara så himla snäll. Jag låter andra trampa på mig för jag inte vill såra deras känslor. Fast är man dum och säger nedvärderande saker kanske man inte förtjänar att vara snäll emot. Och varför ska jag ta deras skit? Varför ska jag skydda någon som uppenbarligen tycker det är ok att se ner på andra och försöka göra andra människor osäkra? 

Jag ska sluta äta kakor.
Kakor som jag äter bara för att glömma hur det känns att bära andras hårda ord
Det kan de bära själva.
Så slipper jag bli tjock och känna mig nere för något jag inte är förtjänt av.

Fick lite fundererier i huvudet efter en dikussion med en, tills igår, praktisk taget okänd människa.
"det finns ju alltid kassan på ica"
Jo jag tackar jag


.

.