Eyfuria

Alltid detta att döva sina känslor. Jag har blivit bra på det på ett eller annat sätt. Just nu genom ett positivt sätt, en massa jobb och saker som måste göras att jag inte hinner få tid att tänka eller känna efter. Jag är stressad. Och det som stressar mig mest är nog framtiden. Jag kan bara inte välja, det är alldeles för svårt. Man kan inte både äta kakan och ha den kvar. Eller kan man det? Krymper jag min verklighet med mitt sätt att tänka?

Egentligen vet jag nog vad jag vill, men när två viljor krockar då? Vad gör man då? Inbördeskrig i själen.