hihi, hjärnlabyrint
Gud kan någon rädda mig ifrån min hjärna? För jag blir tokig på den. Den är seriöst helt felkopplad.
Jag har fått en konstig ovana att tänka ut allt som kan gå fel i en situation innan den hänt, bara för att jag, om det skulle hända, inte ska bli besviken. Så att jag är förberedd på katastrofen. Och så går jag och tror att allt det där jag tänkt ut ska hända kommer hända och så går jag och mår dåligt över det, fast att det inte finns någonting som säger att det kommer bli så. Kan liksom inte koncentrera mig på något annat.
Har kommit på att jag gör så här hela tiden, rörande allt. Man tycker ju att det vore lättare att ta dagen som den kommer, och händer ngt dåligt får man ta det då. Men min hjärna har fått för sig att om man är beredd på motgången så känns den inte lika farlig. Så jag går och tänker ut mottgångar hela tiden. Och går därför runt och är besviken på livet och orolig för framtiden när det egentligen är jättebra.
Tror det är någon slags säkerhetsgrej för mig själv, som en slags försvarsmekanism liksom. För att jag är rädd. Men det tar ju onödigt mycket energi. Måste försöka göra något åt detta.
Likadant tänker jag att en dag som börjar dåligt oftast brukar sluta bra och tvärtom. Därför om jag vaknar en dag och är glad, blir ajg rädd att något hemskt ska hända senare på dagen, så därför försöker jag tvinga mig själv till att bli ledsen och tänka på jobbiga saker för att skydda mig mot det "okända hotet" som jag tror väntar senare på eftermiddagen. Ganska komiskt faktiskt när jag ser det så här. Vore det inte bättre då att passa på o vara lycklig när jag ändå är det?
Nej min hjärna ska alltid sträva tvärtemot. Ouppfostrad är den. Minst sagt!
Haha, finns det fler därute som tänker som mig?
Någon som har något råd om hur man lever i nuet?
Det är roligt ibland, hur vi människor fungerar. Kommer nog aldrig bli klok på mig själv. Men det är ju ganska spännande att försöka =)
.
Jag har fått en konstig ovana att tänka ut allt som kan gå fel i en situation innan den hänt, bara för att jag, om det skulle hända, inte ska bli besviken. Så att jag är förberedd på katastrofen. Och så går jag och tror att allt det där jag tänkt ut ska hända kommer hända och så går jag och mår dåligt över det, fast att det inte finns någonting som säger att det kommer bli så. Kan liksom inte koncentrera mig på något annat.
Har kommit på att jag gör så här hela tiden, rörande allt. Man tycker ju att det vore lättare att ta dagen som den kommer, och händer ngt dåligt får man ta det då. Men min hjärna har fått för sig att om man är beredd på motgången så känns den inte lika farlig. Så jag går och tänker ut mottgångar hela tiden. Och går därför runt och är besviken på livet och orolig för framtiden när det egentligen är jättebra.
Tror det är någon slags säkerhetsgrej för mig själv, som en slags försvarsmekanism liksom. För att jag är rädd. Men det tar ju onödigt mycket energi. Måste försöka göra något åt detta.
Likadant tänker jag att en dag som börjar dåligt oftast brukar sluta bra och tvärtom. Därför om jag vaknar en dag och är glad, blir ajg rädd att något hemskt ska hända senare på dagen, så därför försöker jag tvinga mig själv till att bli ledsen och tänka på jobbiga saker för att skydda mig mot det "okända hotet" som jag tror väntar senare på eftermiddagen. Ganska komiskt faktiskt när jag ser det så här. Vore det inte bättre då att passa på o vara lycklig när jag ändå är det?
Nej min hjärna ska alltid sträva tvärtemot. Ouppfostrad är den. Minst sagt!
Haha, finns det fler därute som tänker som mig?
Någon som har något råd om hur man lever i nuet?
Det är roligt ibland, hur vi människor fungerar. Kommer nog aldrig bli klok på mig själv. Men det är ju ganska spännande att försöka =)
.
Kommentarer
Trackback
