Eyfuria

Alltid detta att döva sina känslor. Jag har blivit bra på det på ett eller annat sätt. Just nu genom ett positivt sätt, en massa jobb och saker som måste göras att jag inte hinner få tid att tänka eller känna efter. Jag är stressad. Och det som stressar mig mest är nog framtiden. Jag kan bara inte välja, det är alldeles för svårt. Man kan inte både äta kakan och ha den kvar. Eller kan man det? Krymper jag min verklighet med mitt sätt att tänka?

Egentligen vet jag nog vad jag vill, men när två viljor krockar då? Vad gör man då? Inbördeskrig i själen.

Det känns som om jag bara går och går men aldrig kommer till dörren.

Drygt en vecka kvar till studenten och det är nu man ska va pepp och bara vilja göra en massa saker. Och jag vill ingenting. Känner mig helt paralyserad av framtiden. Kanske bara är idag.. hoppas det går över till imorrn.'

Sitter i skolan, händer inte mycket. Har dragit ut en ansökan till skrivarlinjen jag kanske kanske vill gå. Ska söka iaf, så får jag ta beslut när jag vet om jag kommit in eller inte.

Gårdagen var kul.
Körde halka, vilket var kul. På eftermiddagen var jag ute och gick 1 mil med mamma och sen var det Ricky som gällde resten av kvällen.

Just det! Fikade på epok med Sara och Age också. Jätettrevligt var det! Pratade hemlisar och minnen och drack det godaste te:t i världen. Vill göra det igen snart!

Efter det gick jag till biblioteket och lånade lite böcker. Det var också mysigt. trivs så bra där, finner någon slags tröst av att gå där i tystnaden och leta interssanta titlar och levnadshistorier bland hyllorna.

Nästan samma känsla som att gå på kyrkogården och spatsera. Det tycker jag också om.

Ska beställa lite böcker från internet med så fort jag får råd. har hittat en massa böcker jag är jättesugen på att läsa.

Nu väntar historia!

Det fanns en gång ett liv

En liten stad som bara krympte för var dag

hon satte foten mot de grådammiga kullerstensgatorna

I fjärran brann framtiden,

rödgula lågor mot en himmel som öppnade sig

Hon kände blodet bubbla i ådrorna,

likt kolsyrats vatten,

varje gång hon blickade mot den horisont,

som snart skulle bli hennes.

Kvarteren trängde,

det fanns inte längre plats för henne här

Hon hade vuxit ur sin barndom

och all de mönster den här staden klätt henne i

Det var dags att ge sig av

I tanken var hon redan på väg

Den dag hon kom tillbaka,

skulle detta bara vara daggdroppar

av det förflutna.

Hon skulle vara någon annan,

någonting mer

Hon skulle vara sina drömmar

Det fanns en gång ett liv

En ung kvinna som levde här

Detta blev mitt avsked

och min port

till mitt förflutna och den hon är

I´m writing you a song about living without regretting
About stealing moments as they come around
About taking chanses, jumping for dreams
About loosing ourselfs in eternity


You makes me breath life instead of choking dreams

Helgen har varit minst sagt underbar full av små hemligheter.
Igår var jag och Ricky i Västervik. Jag skulle hitta mig lite studentkläder. Tyvärr kom jag hem tomhänt så när som på ett par svarta skor som jag däremot inte ska ha på studenten. Börjar få lite lätt panik på detta men förhoppningsvis blir det Linköping nästa helg.
Kvällen avslutades med 200g Frödinge kladdkaka = en halv förpackning. Jag är stolt, fick i mig alltiihop! Men nu blir det ingen mer på ett tag.


Just det vi var ute och sprang i fredags. Helt underbart! Att springa är så mycket roligare när man inte gör det så ofta. Istället för nästan varje dag tror jag det är bättre att ha åtminstone en eller två dagars mellanrum mellan varje tillfälle. Då får jag verkligen längta efter det på ett helt annat sätt. Det bara suger i kroppen efter att få komma ut till skogen och spåret och springa av mig all energi.


Jag är pirrig i hela kroppen.
Jag har ändrat mig nu.
Bestämt mig.
Om 3 månader bor jag i Stockholm!
Drömmen blir sann tillslut.
Jag längtar!

Det inte bara därför att du är så vacker. Inte bara därför att dina ögon gnistrar när du ler, eller för din omtänksamhet, ditt lugn eller din enorma pålitlighet. Du har förmågan att lära mig se nya sanningar. Du får mig att våga tro på livet så som ingen annan kan. Det är ingen kliché när jag säger att du inte är som alla andra. Du är inte som andra. Det finns någonting magiskt oförklarbart över hur din blick sakta sänker sig i skymningen. De där ögonen döljer någonting mer än smaragdgröna drömmar. De fyller ett djup, de innehar ett lugn och de döljer en hemlighet. Bara genom att vara du, bara genom sättet du ser på mig, får du mig att upptäcka nya perspektiv. Du får mig att förkasta mina domedagsprofeter, våga hålla huvudet högt och se med förhoppningsfull blick, in i solen, mot framtiden. Det är därför du betyder. Det är därför din frånvaro skrämmer mig så. För om du försvinner, om jag tappar taget om din hand, har så mycket gått förlorat. Men jag litar på dig. För första gången i mitt liv kan jag säga att jag litar på en man. Du kommer aldrig upphöra att förvåna mig. För du motbevisar alltid mina värsta farhågor. Du är min vändpunkt, du är den viktigaste, och förhoppningsvis är du också framtiden.

Det är inte bara för att du är så vacker, det är för att tillsammans med dig förlorar jag mig i verkligheten. En verklighet mycket bättre än ens mina fantasier aldrig vågat drömma om. Det är inte bara därför att dina ögon gnistrar när du ler, eller din omtänksamhet, ditt lugn och din enorma pålitlighet. Det är för att du är så mycket mer. Någon jag kan lita på. Någon som får mig se, att allt som svävar framför oss, inte behöver vara ont och fientligt. Du får mig långsamt att våga tro, tro på att livet är till för mig. Inte bara en transportsträcka som måste genomlidas. Med dig kan livet aldrig bli bara en transporsträcka. Tillsammans med dig, blir livet helt.