en tyst lördagskväll den 29:e septmeber
När jag väl lyckats somna inatt så ska jag sen logiskt nog vakna imorrn bitti. Tror jag ska sätta klockan extra tidigt, bara så att man ska få vakna och tänka "nej inte redan!" och sen få tillåta sig att somna om och sova ett tag till. Finns det nått skönare än att få somna om? Sen ska jag gå upp och gå en riktig långpromenad. Nån mil eller så. Det var länge sen. I skogen ska jag gå. Lyssna på vad träden viskar om för hemligheter. Det kan va intressant ibland. Sen ska jag förmodligen göra som alla andra dagar denna veckan och sätta mig och läsa och skriva lite. Det händer inte så mycket annat just nu, men det känns rätt lagom.
tog en paus ifrån mig själv
Skrev klart den första novellen till mitt projektarbete idag med. Känns skönt att åtminstone fått nått gjort. Men det är klart att det blir ju en del tid över, när man inte gör vad man borde. Den blev kort iallafall, bara en och en halv sida. Handlar om döden.
Nu ska jag läsa i den mystiska boken jag fick av mina kära vänner när jag fyllde år. Den är verkligen superbra! Tack, tack, tack =)
Godnatt.
---------------
Andetag för andetag
Jag tog en paus ifrån mig själv
orka inte höra på
alla hennes tankar
bara maler och gör mig låg
Nej jag behövde stanna upp
se mig om ett slag
leva i ett tomrum
andetag för andetag
Ingen förstår mig så som du
Ingen förstår mig så som du
Och nu har träden kapitulerat
lämnat varje löv
åt sitt eget öde
mot en säker död
Det är så vackert när de flyger
i en sista sagodans
iväg emellan husen
någonstans
Ingen kan väcka mig till liv som du
Ingen kan väcka mig till liv som du
Jag välkomnar förbannelsen
som kommer i december
den har sin egen charm
här upp i nordbors länder
Och jag kommer stänga in mig
låsa varje dörr
vakta mina murar
tills allt har blitt som förr
Väntar du tills jag blitt hel igen?
Väntar du tills jag blitt hel igen?
Minns du stjärnhimmeln om natten?
hur vi jagade dens fall
för en enda önskning
hur det blev vårt kall
Vi skulle önska oss varandra
i en evighet
du sa det aldrig till mig
men tro ändå att jag vet
Vår stjärna föll för långt ifrån
Vår stjärna föll för långt ifrån
Förlåt mig om jag faller
nu i skymningen
men jag tror på nått sätt jag lyckats
dräpa kärleken
Jag har sagt det många gånger
säger det igen
det finns ingenting i livet
jag så bittert ångrar än
Ingen förstod mig så som du
Ingen förstod mig så som du
Jag vill kasta mina masker
tänja varje gräns
ut i vida världen
leva så det känns
Är så rastlös i den verklighet
Jag försatte mig i
Men är fast här till i vår
Och det är en väldans massa tid
Vill du försvinna med mig härifrån?
Vill du försvinna med mig härifrån?
Jag tar en paus ifrån mig själv
orkar inte höra på
alla hennes tankar
bara maler och gör mig låg
Nej jag behöver stanna upp
se mig om ett slag
leva i ett tomrum
andetag för andetag
Ett levande geni
.
Uj uj uj
Det stämmer ju.
Att allt går mycket lättare när man inte tänker på att det ska bli bra utan gör det för man tycker om det.
Min penna bara går och går och jag hinner liksom knappt ens med att skriva ner allt jag tänker och känner. Jag har inte ens tid att göra det bra, för det är så mycket som bara måste komma ut. Det är skönt. Tänker inte ens fundera på om det jag skriver suger eller inte för även om det gör det nu är det ju en träning till framtiden. Helt plötsligt kanske man bara sitter man och har skrivit nått man verkligen är nöjd över. Det händer ju inte så ofta men ändå nån gång ibland och jag vet ju att det är ändå ingen idè att pressa fram det. Bättre att bara låta det komma av sig självt, och underhålla sig med att skriva för sin egen skull så länge.
Idag blir det en sån dag. Läsa, skriva och lyssna på musikdag. Köpte Winnerbäcks nya idag. Den var helt fatastisk som alla winnerbäcks skivor brukar vara. Tänk om man kunde skriva som han. Föstår inte hur han gör. Han måste vara övernaturlig eller nått för de texter som kommer från den mannen är sannerligen någonting. Det är som om han sätter ord på saker man själv aldrig skulle kunna förklara. Så självklara saker som ändå känns så mycket. Enkelt uttryckt, han är ett geni.
usch, vilket tråkigt inlägg det blev idag. Inget intressant alls. Men vissa dagar händer det inte så mycket intressant antar jag.
.
Skönhet kommer innifrån?
Igår var jag på myskläderfest hos Hampus. Järngänget, Magda, Linus och Melker var där. Var hur kul som helst! Bästa kvällen på länge. Människor man bara kan få vara sig själv med och som man inte behöver bevisa något för. Man får dansa hur man vill, sjunga hur man vill. Spelar roll om det blir fult eller falskt. Huvudsaken är att man har kul. Vi spelade gitarr och sjöng, dansade i vardagsrummet till en massa härliga låtar, pratade om livet och framtiden. En perfekt kväll helt enkelt.
Idag har jag gjort ett försök att skriva en låt. Är inte helt nöjd på vissa ställen med texten men det är så svårt att få till det så det blir sådär härligt bra. Speciellt på svenska med. Det blir lätt att det låter lite fånigt. Men jag ska träna och träna och tillslut så kanske det förmodligen gå. Tills dess får det väl bli lite halvdassigt sådär. Man kan ju inte vara bra på nått på en gång. Huvudsaken är väl att man har roligt antar jag. Ska försöka lära mig det iallafall, att ha roligt utan att det behöver bli bra. Det ska nog gå tillslut =)
--------------------------
Är det bara lögner någon dåre hittat på?
Hej! Är det nån som vet
Hur man går ner sju kilo på en dag sissådär?
Jag skulle bli rätt tacksam för ett svar
För jag ska på date imorgon klockan tre
Och om allt över undervikt är att vara fet
Så snälla sätt mig på en mirakeldiet
För snabbast, snabbast möjliga är vad som gäller nu
I en värld som aldrig slutar att vibrera
Eller gör som Nicole Richie och sluta äta alls
För smalast är väl vackrast har jag hört någonstans
För vem bryr sig egentligen om benskörhet och sånt
För hellre blir man oftertil än rund
Åh snälla nån ta mig härifrån!
För väggarna krymper när jag läser allt som står
Vad hände egentligen med "skönhet kommer innifrån"?
Är det bara lögner någon dåre hittat på?
Vi talar ofta om att va stolta över dom vi är
Men sällan att vi sen, lever som vi lär
Men är det då så lätt, när var man vänder sig
Är det nått som säger vi inte räcker
För vi ska dölja våra brister, vi ska trimma våra ben
Vi ska banta oss så mycket att vi knappt syns till nått mer
Man ska sminka sig naturlig, på alla möjliga vis
Är det då så konstigt att jag alltid faller dit?
Åh snälla nån ta mig härifrån!
För väggarna de krymper när jag läser allt som står
Vad hände med sånt som "skönhet kommer innifrån"?
Är det bara lögner någon dåre hittat på?
Hej! Är det nån som vet?
Hur jag går ner sju kilo till imorgon klockan tre?
Jag skulle bli rätt tacksam för ett svar
För jag vill så gärna att han stannar kvar
Eller är det faktiskt bara jag som hittar på?
Han kanske trots allt vill ha nått djupare än så
Nått som är på riktigt, något som är sant
något som är äkta i en värld:
Där allting är på låtsas och människor gömmer sig
bakom nya bröst och botox, sånt som känns främmande för mig
Där en nakenbild ger en bättre karriär
än att veta nått på riktigt om hur livet egentligen är
(Nu är det inte så att jag ska på date eller ska gå ner sju kilo, men det är sådär jag kan tänka ibland. Media sänder ut ett budskap som är svårt att inte undgå även om jag vill. Ibland får jag helt enkelt lust att bara leva utan tv och tidningar och kändisar. Det är dom jag skriver om förresten, så nån inte tror jag menar vanligt folk. De flesta jag känner är äkta och på riktigt. )
Stearinljus och den där gamla känslan som jag faktiskt kom på att jag saknar
Spelade på Nisses igår. Vi satt vid ett bord, jag, Sara, Therese och Saras lillebror ibland. Massor med levande ljus var tända, utanför började det mörkna. Det var människor där som fick mig minnas äldre tider. Jag kunde höra dem nämna hans namn ibland. Det var så mycket känslor som kom tillbaka. Mörkret, ljusen, musiken... allt drog mig tillbaka ett knappt år bak i tiden. Till något som inte alls var bra men som ändå betydde något då. Det var som att hälsa på sig själv i dåtiden. Och jag kom på mig själv med att sakna honom. Inte på det där kärlekssättet, men vänskapen. Vi stod varandra nära. Han var nog nästan den enda som visste så mycket om mig och mina mörkermoln. Vårt inre kände samma svarta tomhet, vi levde samma destruktivitet. Det var nog det som band oss samman på något konstigt sätt. Samma destruktivitet som gjorde att allt stjälpte. Jag är glad för det. Men jag kan inte hjälpa att jag tänker tillbaka ibland... så där som man gör när gamla tider utspelar sig igen.
Nu på dagen ska jag ägna mig helt åt mig själv. Jag ska skriva, skriva, skriva och sjunga och gå i skogen. Det ska bli härligt. En tyst stund för mig, ensam hemma att tänka och leva. Allt är ju så härligt höstigt ute nu. Min bästa årstid. Vinden blåser så mjukt och skogen luktar så mysigt. Världen är på väg att göra sig beredd för att somna in och då blir allt så lugnt och fridfullt. Det enda som blir kvar är den klara sanningen. För det finns ingenting kvar som kan gömma den. Bara kyla, vitmålade landskap och klarsynthet.
Ikväll är det myskväll hos Hampus med järngänget och Linus och kanske några till. Ska bli jättehärligt att träffa dem alla. Den här kvällen, nej hela helgen förresten, blir nog en av de bästa på länge. Det är jag tacksam för.
Du och jag är natt och dag
Men i en sekund,
mellan tidernas förändring,
möts de två i samspel.
Och man kan inte skilja natt från dag
och dag från natt
I en sekund så är de ett,
för att sedan,
och för alltid,
gå skilda vägar.
.
Nissekväll
Har inte tyckt det innan men nu börjar det kännas allt mer jobbigt att ha ett år kvar i skolan. När alla mina jämnåriga tog studenten tyckte jag inte alls det kändes konstigt eller tråkigt, men det är mer nu, när man märker att de är borta, att jag egentligen också skulle varit det, som det börjar kännas lite tyngre. Det är inte det att jag inte trivs med skolan eller de vänner jag har i där. Om det bara vore för dom skulle det här blivit det bästa skolåret in my life, typ. Men det är någonting inom mig, en liten, liten, röst, som viskar att jag borde vara någon annanstans. Att jag borde vara iväg nu. Hela jag längtar efter det. Men istället är jag fast, utan ekonomi eller praktisk möjlighet att leva mitt eget liv. Jag hoppas verkligen att jag kommer finna kraft att slutföra det här året, annars kunde jag ju lika gärna hoppat av i hultsfred för gott för tre år sen. Sen kan det nog vara bra att jag har ett år kvar i skolan, så jag får lite mer tid att reda ut mig själv så som jag aldrig riktigt fått göra. Men helst av allt längtar jag ut, iväg, till någonstans, ingenstans. Bara en egen lägenhet, veta att man är fri att göra vad man vill, även om det självklart också kräver mycket ansvar. Men att ta ansvar är väl typ det jag länge varit bäst på. Kontrollerna mig själv. Ha självdiciplin. Jag kan knappt inte ens ta sovmorgon en dag. Aja, allt löser sig nog ska jag se. Håller på att spara pengar nu, så jag kan ut och resa sen nån gång. Det håller mig uppe. Drömmar och sånt. Men vill inte på en sol och badsemesterresa, nej utan mer bara upptäcka andra länder och se hur det ser ut, typ Frankrike, England, Island. Nya Zeeland vore något med, men det lär jag nog aldrig få råd till i hela mitt liv. I alla fall inte än på många år. Och då kanske jorden redan är utplånad ändå.
P.S. Igår var jag på Speedway. Dackarna tog sig till semifinal mot Hammarby. Helt underbart!
.
19 år heute abend
Jaha då har man plötsligt blivit ett helt år äldre fast att jag bara är en dag äldre än vad jag var igår. Intressant, intressant.
Tack alla som grattat mig idag, alla fina sms, meddelanden och "grattis" har faktiskt gjort att denna dag som annars brukar kännas som den värsta dagen på året blivit riktigt bra. Känner mig så dum bara, för att jag drar mig undan alla så mycket nu och försvinner och har mig. Önskar jag kunde va lite mer tillgänglig och social och glad. Men det kommer. Hoppas bara ni finns kvar då.
Hur som helst, tack så mycket i alla fall.
Bara några ord kan göra så mycket =)
Kram kram
16:e September
Ett hjärta är skört
Så håll mitt varsamt
Du kan få det om du vill,
men tänkt på,
att det är tunnare än glas
...ta inte sönder det
________________________________
Har kommit på hur jag ska göra med mitt projektarbete nu. Hittade den där bilden med texten till i min "sandras hemliga textpärm" och plötsligt bara flödade inspirationen. Eller flödade och flödade, den kom i alla fall. Har kommit på att jag ska bygga berättelsen (för det är en berättelse jag ska skriva som projektarbete) på detta sätt. Göra en bild till varje scen och låta handlingen komma ur inspirationen jag får när jag målar. Har ett hum om vad storyn ska handla om, men samtidigt finns det stora luckor då jag inte har en aning om vad som ska ske. Tror jag vill att det ska födas i processen. Intressant kommer det bli hur som helst. Bara få fantisera och försvinna från min egen verklighet ett tag. Till en plats där allt sker enligt mina drömmar och önskemål. Till ett annat liv, en annan plats, en helt annan tid. Tror jag ska döpa huvudkaraktären till Eyfuria, mitt alterego kan man nästan säga att det börjar bli. Även om jag inte vet vem hon är riktigt. Det kommer nog visa sig med tiden.
Sitter på mitt rum och håller på med allt detta nu. Har lamporna släckta med tända ljus och min vattenfontängrej på. Har satt på lugn, mystisk musik också för att försöka göra ensamheten lite mysigare. Fast det här känns mest som en sådan kväll man skulle vilja dela med någon. Någon som förstår mig. Någon som gör luften lite lättare att andas. Någon som låter mig komma sådär kusligt nära, att man plötsligt inser att den personen är den enda man verkligen kan lita på.
Det var länge sen jag gjorde något sådant. Kanske har jag aldrig gjort det? I så fall var det i en annan tid, i ett annat liv av mig själv. En person som inte längre är jag.
Det är det som när mina drömmar just nu. Det är det som får mig att vakna om morgonen, det är det som får mig att vilja somna om natten. Kanske är det inget som väntar mig inom de närmaste åren, men nån gång, någon dag så hoppas jag att jag kommer få uppleva det. Det är ju sånt, som egentligen är det som betyder något här i livet. Jag har börjat inse det nu, tillslut.
------------
Jag tänker på
vad som döljer sig där innanför
jag undrar hur du mår
och om du orkar stanna kvar
om du orkar våga tro på nånting bortom mörkret
eller om det kanske redan är för sent
att det är det som skaver så
att det är det som får dig dra dig undan
sanningen
är aldrig vacker
kan aldrig sminkas över
eller sägas fint
Fatum är att den skadar minst när den är ärlig
och brutal
Som när man drar bort plåstret snabbt
istället för hårstrå
för hårstrå
det lovar jag...
.
Vad blir det av den kvinnan av?
att alltid söka det som inte går att nå
För man kan så lätt ge vika och gå sönder
av att släppa nån alldeles för tätt inpå
för många gånger har det skett...
Och det var nått du lova dig själv
Att det aldrig skulle hända igen
Och vad blir det av den kvinna av,
som bryter varje löfte som hon gav?
Han var mer än hon förstod
Mer än allt hon önskat
Vackrare än stjärnorna
renare än vinden
Han var ännu mer än så
men samtidigt så onåbar...
.
En ointressant onsdag
Onsdag idag. Har inte orkat gå i skolan igen..hmm... inte första gången det händer sen vi börja direkt. Jobbigt när lärarna tror att man skolkar. Eller ja, det är ju inte så att jag ligger hemma i feber direkt, men när de tror att man är borta för att man vill det. För att man struntar i allt. Att man väljer att leva efter sina egna regler. Jag väljer inte leva efter mina egna regler, men jag tvingas till det. Det är en annan sak. Men det är alldeles för svårt att förklara.
Idag sov jag lite längre än vanligt. Till kvart i fem ungefär, innan det var dags för Fannys och min, ibland även Åsas, dagliga morgonpromenad. Det var skönt att komma ut i friska luften lite, rensa tankarna o så. Efter det har jag mest läst hela dagen. Och sovit en del. Senare idag kanske jag även ska försöka att komma ut och gå i skogen lite. Det skulle jag behöva känner jag. Helst springa, men det går inte för knät. Så himla typiskt, att man måste sluta göra det man tycker är bland det bästa i hela välden för att man har gjort det för mycket. Hoppas det ska bli bättre med lite vila. Har inte sprungit på två och en halv vecka nu, och det har faktiskt blivit lite bättre. Förutom när jag går i trappor. Men om nån månad kanske jag kan börja lite försiktigt igen. Hoppas det!
.
Septemberkväll
Har så mycket jag skulle kunna skriva ikväll men just nu är jag så trött att jag måste få gå och lägga mig snart. Har börjat gå upp klockan fyra varje morgon o då orkar man inte va uppe så länge om nätterna. Låter kanske överamitiöst att gå upp så tidigt, men trivs av någon konstigt anledning bäst med livet mellan klockan fyra och sju på morgonen. Det är så härligt tyst då. Så rent och fräscht överallt, och huvudet tänker så klart och bra. Så friskt. Det tycker jag om.
Efter skolan idag sov jag först en timme. Sedan förljde jag med Fanny och Age till stallet och tittade på när Age höll lektion och så klappade jag en häst också. Längtar verkligen tillbaka till hästarna och ridningen. Efter det var Age och Sara och jag ute och gick. Det var verkligen härligt. Lätt duggande regn och ett alldeles lagom mörker att gömma sig i. Ett alldeles lagom mörker för läskiga grodor att gömma sig i också, men det är en annan historia!
Nu ska jag sova.
Sova och drömma och längta och glömma.
Inte tänka.
.
Nu slokar Eyfurias rosor...
Ner från himlen faller tårar. Vinder blåser lite i de höga träden nere vid Gästgivarhagen och viskar till dem att det snart är vinter. Att den evighetslånga sömnen är på väg. Jag kan se det från mitt fönster där jag sitter på sängen med blicken likgiltigt vänd mot glasrutan och yttervärlden. Verkligheten. Min sinnesstämining är precis likadan som atmosfären där ute. Avskalad, menlös och lite sorgsen. Jag låser in mig här mellan rummets fyra mörkröda väggar och planerar att stanna här så länge jag behöver. Jag orkar inte mera nu. Iallafall inte idag, men kanske att det känns bättre imorgon? Vad ska man med alla drömmar till? Alla förhoppningar och fantasier som visserligen får en att leva och vara lycklig men som samtidigt alltid, tillslut, blir till en besvikelse.
Jag vill bara bort, iväg. Inte från stan möjligtvis, men till en egen lägenhet, ett eget hem, en egen plats där jag kan få va ifred. Där jag kan få läka ostört, utan att gamla sår behöver rivas upp på nytt hela tiden. Men självklart vet jag ju att det inte går. Det är en omöjlighet det inte går att göra någonting åt. Och så länge det är så, är jag dömd att fortsätta i mina invanda mönster och tankegångar. Mina ritualer.
------
Dagen idag kommer nog framförallt bestå av en massa skrivande och läsande. Finns inte så mycket annat man kan göra en höstdag som denna. Vill skriva lite nya låtar. Ska nämligen spela på Nisses nästa fredag och känner att jag är trött på de flesta gamla låtarna jag har. De talar inte så mycket för var jag står i livet nu utan mest om gamla saker jag brydde mig om för länge sen och som kändes viktiga vid den tidpunkten av livet. Inte för att jag inte tycker dom är viktiga nu heller, men det är inte längre samma Sandra som skrev dom där låtarna, som den Sandra som sjunger dom nu. Dessvärre tror jag inte att det kommer bli så värst mycket nya låtar. Det känns som om jag har tappat hela den där biten av mig själv. Konstigt, eftersom det är den enda delen av mig som alltid funnits med mig, från dagen jag föddes nästan. Skriva och sjunga. Det har alltid varit så jag andas. Men nu plötsligt kan jag bara inte hitta orden eller den inspiration som annars alltid funnits med mig. Kanske är det för att jag ställer för höga krav på det jag vill formulera? Jag har ju lärt mig att kontrollera mig själv så hårt, vartenda steg jag tar, vartenda ord jag säger, varenda rörelse jag gör. Alltid finns jag där för att kritisera och för att dölja den riktiga Sandra som finns där inunder huden. För att ingen ska få se det "missfoster" jag fått för mig att hon är. Kanske är det så att jag har kvävt min egen inre röst för gott, och att det är därför inga ord fastnar på pappret? Att det som är min själ har dött, att jag sålt den till djävulen och de demoner som håller mig vaken om natten. Jag hoppas inte det... för jag vill så gärna hitta tillbaka till henne, på något sätt. Än tror jag att hon finns där och att hon är vid liv, men hon är svag. Så svag. Bara en ynklig liten viskning från det förflutna.
--------------------------------
Eyfurias rosor
Tänder lampan igen,
ingen idè att försöka sova när allt är så här
Har legat och vridit mig i timmar,
vi vet båda hur det kommer sluta men vi vågar inte inse det.
Vi skulle kunna va så mycket mer än vad vi är
Kunnat bli så mycket mer än det vi blev
Du hade kunnat bli den bästa i mitt liv
Men jag väntar inte längre nu
För just nu slokar Eyfurias rosor
Inga andetag mot hennes vita kind
Hon hade så gärna värmt din kropp inatt
Hon hade så gärna blivit din
Men förlåt mig du,
för allt jag inte säger, inte gör.
Eller är det vad du behöver,
ett uppsatt säkerhetsavstånd som inte bör trädas över?
Säg mig är ditt hjärta bräckligt och alldeles för svagt,
för att våga ta en chansning, ifall det skulle gå i kras?
I så fall är vi nog rätt lika, både du och jag,
men vi vinner inget på att stå tillbaks
Vi skulle kunna va så mycket mer än vad vi är
Kunnat bli så mycket mer än det vi blev
Du hade kunnat bli den bästa i mitt liv
Men jag väntar inte längre nu
För just nu slokar Eyfurias rosor
Inga andetag mot hennes vita kind
Hon hade så gärna värmt din kropp inatt
Hon hade så gärna blivit din
Men natten faller likväl ensam
Det saknas nån i hennes kalla sinn´
Drömmarna slockande med skymningen
Och blev tillslut till ingenting
Just nu slokar Eyfurias rosor
Inga andetag mot hennes vita kind
Hon hade så gärna värmt din kropp inatt
Hon hade så gärna blivit din
.
Fröken Duktigs Bekännelser
Det finns så mycket att förlora.
Jag vågar aldrig ge mig upp igen.
Jag kan inte leva som ni andra
Jag kan knappt leva som mig själv
.
